Då var julen över för denna gång vilket känns ganska skönt trots allt även om denna jul var extra betydelsefull för mig i och med att det var min tur att fira denna högtid med mina små raringar. Nästa gång jag får denna möjlighet är troligen, om inget oförutsett eller så inträffar som ändrar detta, inte förrän om två år. Jag hoppas finnas där då. Dagen var i alla fall så mysig som, även om julefriden aldrig riktigt infann sig hos mig av olika orsaker som jag inte kunde rå över, det bara var möjligt. Våra små traditioner vi har tillsammans fanns där och genomfördes och jag slapp äta upp tomtens skägg även i år. Och förutom att jag säkerligen lagt på mig något extra kilo de senaste dagarna så fick jag även jättefina julklappar av tjejerna i år, jag förstod att de verkligen hade ansträngt sig lite extra i år och jag kommer att vårda dessa saker jag fått av dem omsorgsfullt =)
Jag vet faktiskt inte vad jag gjort för någonting bra för att förtjäna två så underbara och omtänksamma döttrar. Självklart så får man fortfarande höja rösten en aning ibland när dem kivas med varandra och sådant men när det verkligen gäller så lägger de allt sådant åt sidan och visar i handling och ord att de tänker på andra, inklusive på sin gamla farsgubbe. Jag är stolt över att de besitter sådana egenskaper och visar dem, och värderingar kommer utifrån vilka egenskaper man har och ens handlingar, som därmed konkret visar vad man är för slags människa, bestäms i sin tur utifrån både egenskaper och värderingar. Att de har förstått vikten med allt detta förstår jag när jag ser hur de uppfattas av sina många vänner, samt andra, och vad de betyder för varandra vilket så gott som dagligen visas i handling och ord. Det har alltid varit min förhoppning samt viktigt för mig att de skulle växa upp till sådana personer och jag är väldigt glad över att den förhoppningen verkar ha gått i uppfyllelse. Jag är övertygad om att nuvarande och framtida vänner är och kommer att vara glada över att ha korsat tjejernas väg.
Allt detta sammantaget, och att de förstått och förstår mer än vad jag trodde, har gjort att jag kände att de var mogna att prata ut med om min sjukdom och allt annat som det var dags att delge dem om. Det är förstås så att med min äldsta tjej har det blivit en lite djupare samtalsnivå men pratat har vi och det kommer vi att fortsätta med. De har haft och har många frågor och funderingar. Det känns både bra och inte bra men det var tvunget och det enda rätta att göra, att prata med dem. Så nu vet dem det mesta och ja, de förstår verkligen mer än vad man kanske trodde de skulle göra. De börjar sannerligen bli stora =)
Om ett par dagar så tar ett nytt år sin början och det är många jag verkligen önskar ska få ett så bra år som det bara är möjligt att få, förutom en person. På tal om personer så undrar jag om det är möjligt att känna någon fullt ut, så bra rakt igenom att man inte hyser några som helst tvivel över var man har personen i alla lägen? Jag trodde på fullt allvar, tyvärr, att det var möjligt att känna någon så väl men färska erfarenheter får mig verkligen att tvivla på att det är möjligt.
Denna person som fått mig att tvivla över den möjligheten trodde jag var en person som besatt alla de egenskaper som jag högaktar, att hon hade både hjärna och hjärta, och som är svåra att finna idag hos många i dagens samhälle som präglas av sådan egoism och kall cynism. Hon visade sig tvärtom, i brist på ett snällare ord, vara ett riktigt rövhål.
Hon kunde ha gjort allt annorlunda på minst hundra andra sätt men valde att göra på simplast möjliga sätt genom att helt enkelt plötsligt bara gå, gå rakt i famnen på en annan och med långa veckor av effektiv tärande och medveten tystnad tvinga en att själv söka reda på sanningen och så gott som, bildigt talat, klampa in i sovrummet och ta dem på bar gärning och ändå bara få förnekelser kastade rakt i ansiktet. Listan kan göras lång men efter till exempel hundratals massager, hårborstningar, skjutsningar, matlagningar, pillande mellan fingrar och tår, lyssnande, stöttande samtal, kärleksbetygelser, presenter och upplevelser så är det så hon visar hur mycket allt detta har betytt för henne. Ja, hon kunde sannerligen ha behandlat en på hundra andra sätt. Vi kunde fortfarande ha varit vänner, men det tåget har förstås gått.
Är jag förbannad? Självklart är jag det och det anser jag mig verkligen ha rätt att vara men jag är även grymt besviken, inte bara på henne utan på mig själv också för att jag varit så blind och naiv för nu så här i efterhand så ser man allt så klart och tydligt typiskt nog, synen att man förts bakom ljuset i över ett år, kanske hela tiden, är ingen vacker syn. Allt det här var det allra sista jag behövde med men tja, kärleken kan verkligen vara blind! Är det verkligen så svårt att finna någon där ute som har hjärna och hjärta, oavsett om det är en partner eller vän, och som inte bär en mask för att dölja sitt verkliga jag?
Till alla er andra, om jag inte skriver mer, önskar jag ett riktigt gott nytt år!
